Under 1940-talets kalla vintrar var skolgången inte som i våra dagar. Nu är barnen bortskämda med skolskjuts i princip från dörr till dörr. Vägarna på den tiden var ofta igensnöade så man fick ”pulsa” i snö som gick långt upp på låren. När man kom in i skolans värme smälte snön och stövlarna fick man tömma på vatten och snö, även byxorna blev våta, fick sitta med blöta kläder på lektionen. Men med tiden så torkade byxorna lagom tills man skulle gå hem, då blev det repris på eländet. Fördelen var att hemma kunde man byta till torra kläder och skor. Men allt sägs ha en ända, så även vintern. I april värmde solen, snön smälte och livet kändes gott att leva. Skolan var väl inte det roligaste så det gällde att hitta på något lämpligt pojkstreck under rasterna. Jag har alltid varit uppfinningsrik åtminstone när det gäller rackartyg.
Kyrkvaktmästaren och tillika skolvaktmästaren hade en son som gick i två klasser högre än mig i skolan. Han talade om att hans far hade taget med några gevärspatroner från lumpen, vilket jag tyckte att vi skulle prova om krutet brann. Så blev det, grabben snodde en patron och vi tog bort kulan som var av trä, tömde ut krutet och tände på. Inte blev det någon större upplevelse det ”det bara flossade till” och sen var det roliga över. Men skam den som ger sig. Jag påtalade att det också fanns en knallhatt på patronen och att den smäller bra. Det skulle naturligtvis undersökas, patronen lades på en befintlig stentrappa. En yxa hämtades och sen var det bara att drämma till för kung och fosterland. Och visst small det men inte nog med det, bakre delen ”flänset” lossnade och trängde igenom yxmannens stövel och in i hans ben. Den rasten avslutades med ovett och bannor och hot om att mina föräldrar skulle meddelas,vilket dock inte hände.
Det blev flera raster som skulle fyllas med något, helst spännande som avbräck till tråkiga lektioner. Under en rast fick jag se att kyrkvaktmästaren höll på att gräva en grav, nyfikna som vi var så gick vi närmare men det gillade inte vaktmästaren utan han bad oss försvinna under förtäckta hot. Naturligtvis hade det motsatt verkan, jag gick närmare och såg ett flertal benknotor upplagda vid sidan av den halvfärdigt uppgrävda graven. Från graven hördes svordomar om ungdjävlar som som inte fick vara på kyrkogården, när det inte hjälpte så tog han benknotor och kastade på mig dock utan att träffa, men jag fann för gott att avlägsna mig, ruvande på hämnd. Och några dagar senare kom ett lägligt tillfälle, Ben-knot kastaren höll på att kratta på grusgången men lämnade krattan och gick in i kyrkan jag tog chansen att låsa dörren, det var enkelt nyckeln satt på plats i dörren. Vanligtvis så förvarades nyckeln av vår lärarinna, så om någon hade anledning att gå in i kyrkan så fick personen ifråga gå till henne och låna nyckeln. Skolan och kyrkan låg nära varandra bara en byväg skilde dem åt. Fram emot kvällen började lärarinnan fundera över varför inte vaktmästaren kommet med nyckeln. Hon hade gått till kyrkan och hörde dunkningar och skrik bakom den låsta dörren. Hon släppte ut den ilskna vaktmästaren. Morgondagen efter blev det ingen morgonbön utan ”rättarting.”
Nu skulle gårdagens omänskliga illgärningar klaras ut. Flickorna ansågs inte ligga bakom brottet så det blev vi pojkar som sågs som syndare. Till att börja med sade ingen av oss något men till slut så erkände jag. Och sade också varför. Vaktmästaren fick veta att det var jag och när han fick se mig fick jag höra följande. ”öm je får täg i dej ångjävel så sa je jöre slarvsylte av dej” Så lät det när en ilsken vaktmästare förkunnade sin ilska på äkta östgötamål. Inte var jag särskilt rädd att han skulle få tag i mig, han var för dålig på att springa. Det blev flera raster och mera tillfällen att roa sig. Under de sex år som skoltiden var på den tiden fanns det många tillfällen till olika upptåg. Jag har flera på lager så vem vet kanske jag återkommer med flera skolminnen.
Funderaren