Ljudet dåligt utforskat

Vad är egentligen ljud?

Ljudet kan liknas med ”frekvenser” som i sin tur kan vara olika  på grund av skilda orsaker. Ljudet beter sig också olika i olika medier t.ex. i 20 gradig luft fortplantar det sig med 343 meter per sekund. I färskvatten med samma temperatur 1482 m/s. o.s.v. Att vi hör varandra tala beror på att luftens täthet ändras i takt med orden. Lika så är det med alla andra ljud vi hör fåglar, flugor eller träd som faller allt orsakar ändringar i luftens täthet, och blir för oss hörbart. Om luften inte fans skulle vi alltså inte kunna kommunicera med varandra ”lika bra det, vi skulle inte kunna leva förutan luft heller”. Det talas också om olika slags ljud,” infraljud och ultraljud. ”Ett för normalhörande människor hörbart ljud är från ca 20 p/s upp till 20.000 p/s. Under 20 p/s ligger det vi kallar infraljudet och över 20.000 p/s och uppåt ligger ultraljudet. Det senare används med fördel till rengöring, kontroll av håligheter eller sprickbildningar i svetsfogar m.m. inom industrin. Inom sjukvården användes det för att upptäcka felaktigheter i kroppen såsom cancer, benbrott och andra åkommor. Infraljud har vad jag förstått intresserat militären och man har upptäckt att en viss frekvens är skadlig för människan och passar bra att användas militärt. I övrigt tycks framstegen vara små när det gäller att hitta nya användningsområden.

Däremot tycks det vara så att för en längre tid tillbaka så var man bekant med andra användningsområden för ljudet. Tänker då närmast på byggandet av alla pyramider runt om i världen. Osökt kommer jag att tänka på en person från Lettland som hette ”Leedskalnin”. Han var förälskad i en flicka men blev försmådd av henne, han tog det så illa att han emigrerade till USA och bosatte sig i Florida. Utan att gå händelserna i förväg vill jag bara som hastigast nämna något av vad han åstadkom. Och då hamnar man utanför erkända ramar igen, men det ger ändå ett svar vilket vetenskapen inte kan ge, i varje fall inte trovärdigt. Eftersom mannen högg ut, lyfte och forslade tiotals ton tunga stenblock ensam så måste han känt till något som vi i dag har glömt. Nyfikna personer säger sig ha sett stora stenblock komma svävande på natten och som lagt sig till på rätt plats. Allt detta medan mannen satt på sitt rum och sjöng en konstig sång.

I våra nytvättade västerländska öron och med den teknologi vi känner till verkar det hela omöjligt eller helgalet. Men för oss som tänker i andra banor skymtar vi möjligheter även om vi än så länge inte vet i detalj hur man skall göra. Men vad vi vet är att det finns naturväsen som under vissa omständigheter är villiga att hjälpa oss i utbyte mot någon favör från vår sida. Leedskalnin sjöng, värt att minnas. Han saknade likvida medel men han gjorde det enda han kunde ”han sjöng” och det räckte för att få hjälp. Nog talat om detta gå in på GOOGLE och Coral Castle jag garanterar en läsvärd upplevelse. För ca femtio år sedan läste jag en bok som såg anspråkslös ut men desto mer intressant. Boken handlade om Tibet och om munkarna och deras liv i klostren. Tyvärr så har åren raderat ut namnet på författaren som på plats beskrev sina upplevelser. Vid ett tillfälle önskade han ta ett foto av samtliga i klostret  och bad dem att rada upp sig och bad munken som var föreståndare att stå i mitten vilket han inte ville, han sa att han inte vill vara med på fotot. Fotografen var påstridig  och tyckte att chefsmunken ändå kunde vara tillmötesgående. Men han sa att han inte syntes på några foton, så det var ingen bra lösning. Till sist gav han upp och ställde sig i mitten bland de övriga munkarna. När korten framkallats var det ett tomrum på bilden där chefsmunken hade stått. Vad säger man om detta. En annan händelse utspelade sig när ett nytt kloster skulle byggas högt uppe på en klippavsats av ett större berg. Stora stenblock flera ton tunga lades nedanför berget, ett i taget av stenblocken skildes från de övriga och kring detta ställde sig ett antal munkar -har glömt hur många- med långa blåsinstrument som de blåste i. Ett speciellt ljud kunde höras och det stora stenblocket liksom flöt upp på klipphyllan och lade sig tillrätta. Ett kapitel ur en sagobok säger några, ren lögn säger andra, men hur skulle det vara att för en gångs skull använda insidan av hatthängaren. Jo, jo då blir det besvärligt för att inte säga ovanligt.

Funderaren.

Det här inlägget postades i Övrigt. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.