Sedan lång tid tillbaka tycks det som om jag bevakas av besökarna. Kan inte med säkerhet säga när det började, kanske var det när jag i sju års-åldern bevittnade en händelse på väg till skolan. Det hela inträffade på vårvintern 1935. Det var en kall och snörik vinter så vägtrafikanter fastnade ofta i dom illa plogade vägarna. Uppväxt på landet så innebar snörika vintrar stora problem, mina föräldrar hade bl.a. svårigheter att få fram dagens mjölk till den större, men bristfälligt plogade vägen. Den atuella dagen tänkte jag att ta sällskap med min kusin Britta till skolan, hon var min farbrors dotter, hon gick alltid klockan åtta varje dag. Mina föräldrars gård och min farbrors gård åtskilldes bara av en dåligt underhållen byväg, på vintern var det svårt att komma fram även till fots. Efter att pulsat fram i snön en bit får jag se att min farbror kommer bärande med en mjölkkruka på ryggen till min far för att få med den till mejeriet. Straxt innan vi möttes ser jag på gärdet till höger att det ligger ett föremål som ser ut som en uppochnedvänd skål nedsjunken i snön. Runt föremålet som jag tolkade som en farkost ”vet inte varför” gick det om jag minns rätt fyra figurer runt föremålet. Huvudet syndes inte men där det borde vara var något som såg ut som en ”bihatt”.
Av figurerna såg jag endast hälften eftersom de hade sjunkit ned i snön de också. När min farbror kom närmare frågade jag honom vad det var vi såg på gärdet. Han sköt upp hatten i nacken och sa de förlösande orden ”det vet i fanken” sedan skyndade han vidare med sin mjölkkruka.
Eftersom jag blev försenad tänkte jag snedda över åkern till min kusin i hopp om att hon inte redan gått till skolan. Men så fort jag satte foten på åkern omslöts jag av en förtätad dimma, jag blev totalt vilsen och viste inte var jag befann mig. Där kunde jag inte stå, så jag gick mot vad jag trodde var farbrors hus. Det djupa snötäcket hade av vårsolen luckrat upp snön, skaren som bildats under natten bar inte så när jag tog ett steg så brast den och jag sjönk ned i snön, det var mycket tröttande. Så småningom kom jag fram till ett stort och djupt dike. Vad gör man? jo… försöker hoppa över till andra sidan. Jag tog sats och hoppade men hamnade mitt i och försvann i det snöfylda diket. Till slut lyckades jag komma upp ur eländet och till andra sidan av diket. Efter att pulsat vidare i snön så kände jag igen mig och viste var jag var. Jag var nästan framme vid en gammal gravkulle som låg nära den väg som passerar min skola och som är min ordinarie skolväg. Vid gravkullen finns också två resta stenar som minner om ett fältslag från förr i tiden. Alltså inga problem raka spåret till skolan. Väl ditkomen såg jag att det var matrast barnen satt och åt sin medhavda matsäck, den rasten började halv elva så man kan säga att jag kom något sent till skolan. När rasten var slut och lärarinnan kom frågade hon varför jag kom så sent. Jag sade som sanningen var att jag gått vilse i dimman, men fick till svar ”ljug inte pojke” det har inte varet någon dimma idag på morgonen. Därmed hotade hon med att jag skulle få sitta kvar. Så blev det dock inte, hon tyckte väl att bara hotet räckte. Att sitta kvar betydde att man inte fick gå hem när de andra barnen slutade för dagen utan fick vänta tills läraren behagade lämnade sin välsignelse för hemfärden.
Hemkommen frågade jag mina föräldrar om det varit dimma på morgonen men det hade det inte varit sade dem. Senare på eftermidagen gick jag och följde mina spår hur jag gått på morgonen. Jag hade gått på mina föräldrars ägor. Diket jag försökt hoppa över slutade en meter från mitt hoppställe och det växte också en vildapel vid dikets slut. Detta noterade jag inte trots att jag väl kände till både diket och äppelträdet. Vet inte, men har ändå en tanke om att sedan den händelsen har något eller någon intresserat sig för mitt liv och välbefinnande. Om inte, hade jag knappast levt idag.
Funderaren.