UFO med mera

Jag har tidigare berättat om en avbruten resa till Skottland på grund av ett par gummistövlar. Hemkommen från den resan låg en biljett klar att använda, avresa från Halmstad till Methil i skottland, biljetten var betald av någon myndighet i England ”som plåster på såren” för mitt misslyckade försök till att besöka Skottland. ( se tidigare blogg. ) Framkommen till Halmstad var det bara att leta upp båten, den hette Ingeborg och var en kombinerad last och passagerarbåt, med plats för fyra personer. När vi fyra var om bord så pressenterade vi oss för varandra. Det visade sig att en herre var Norsk sjömanspräst, en yngre man skulle för Svenska Lloyds räkning studera lyftkranar i Skottland så var det också en ung dam som skulle bättra på sin engelska. Och sist då jag som skulle till en större gård och arbeta. Vi fick gå inomskärs till Vinga på grund av minering, sedan var det nordsjön och den var på ett mycket dåligt humör. Överresan tog sex dygn och bränslet var i det närmaste förbrukat. Sent på kvällen lade vi till vid kajen i Methil och väntade på tullen, men ingenting hände så jag sade till han med lyftkranarna att fråga ett par gubbar på kajen. Han tyckte att det kunde jag göra, men han hade tidigare förklarat för mig att min engelska var det ingen som förstod. Efter en stund gick han men när han återkom och vi frågade vad de sade så förstod han dem inte. Jag gick bort till gubbarna och frågade varför inte tullen var här. Vi har nyss förklarat för en som var här och frågade sade de. OK sade jag berätta för mig också. De sade att en båt från Färöarna fördröjde dem men de kommer så fort de kan jag ringde min arbetsgivare han i sin tur ringda en släkting som bodde ganska nära hon hämtade mig och jag fick sova resten av natten på hennes gård. Nästa dag var söndag och jag tog en promenad in mot samhället ( Mauchline ) Tittade in i ett caffe kombinerat med affär. Jag tänkte köpa några bitar choklad men när jag skulle betala frågade mannen efter kuponger det hade jag inte trodde det var historia vid det här laget. Mannen plockade tillbaka med en beklagande min och jag gick vidare mot en biograf som hade ”dropp in” kanske de hade någon form av godis.

Efter att promenerat ett stycke kom en ett litet Fordskåp och körde närmare mig. Killen i bilen räckte ut armen med en påse i handen som han ville att jag skulle ta. När jag öppnade påsen var det godiset jag tänkte köpa, jag fick det gratis. Det visade sig sedan att det var sonen till handlaren som gav mig påsen. Naturligtvis gick jag åter till den snälla personen och tackade, samtidigt som jag också ville tacka sonen. Jag blev visad på en dörr öppnade och gick in i en Radio-TV verkstad sonen var utbildad på tv något jag var mycket intresserad av. Vi blev mycket goda vänner och jag spenderade all fritid jag hade i verkstaden Så småningom klarade jag att laga flera olika slags fel så mina första stapplande steg som TV- tekniker hade sin upprinnelse i en påse choklad . Ja livet har olika sätt att styra människan på den väg som är tänkt och det hon eller han är avsedd att utföra. Jag har inte besökt varken Mauchline eller Skottland sen sextiotalet. De bekanta jag hade under tiden jag vistades där är troligen alla döda Visserligen känner jag söner till ett par som är avlidna men det är inte det samma.

Funderaren.

Under mina år i Dalarna levde och verkade jag i Krylbo. Under en kortare tid var jag anställd av Svagdricksbryggeriet i Avesta som utkörare av öl och läskedrycker, för nämnda bryggeri. Inte enbart Avesta utan även stora delar av landsorten besöktes en gång i veckan. Ofta bytte jag några ord med kunderna vilket ibland resulterade i en kopp kaffe med bulle. Vid speciellt en lantgård stod en svart-brun schäferhund bunden i ett kort rep vid gaveln på ladugården. Jag brukade gå fram till honom och prata och klia honom. Han tycktes uppskatta mina försök att bli hans vän. Så fort han såg bryggeribilen komma så ställde han sig upp på bakbenen och gnydde. Efter utförd affär blev det som oftast kaffe. När jag tackat för affär och kaffe gick jag till bilen för att fortsätta till nästa hus efter vägen. Jag hade under kaffepausen berömt hunden för gott uppförande etc. Väl framme vid bildörren ropade frun på mig och sade ”skall du inte ta med hunden?” Vad svarar man på en sådan fråga? I varje fall så frågade jag om hon menade allvar, vilket hon bekräftade. Jag fick låna ett koppel och tog med hunden han tycktes faktiskt glad över att följa mig på den fortsatta försäljningsfärden. Hemkommen gick vi och köpte ett köttben och annan hundmat, köttbenet gillade han tydligen bäst. Men så småningom smög sig natten på oss båda. Fram på morgonkröken buffade hunden på mig och gick till dörren. Det var bara att hoppa ur sänghalmen och gå ut med hunden. Senare på morgonen var det dags för en ny runda men då fick hunden sitta på flaket som omväxling och vakta flaskorna Vid middagstid brukade jag åka in till Avesta och en restaurang vid torget, för att lugna magen inför eftermiddagens krävande affärer. Restaurangen var inredd på andra våningen med utsikt över torget där jag brukade parkera. Så också denna gång med hunden under presenning. Eftersom jag hade utsikt över bilen såg jag två småkillar 7-8 år komma på cykel och stack in var sin hand under presenningen men där låg hunden som gav upp ett skall som fick folk på torget att stanna upp och kolla. Vad de såg var två pojkar liggande på marken intrasslade i sina cyklar och försökte komma därifrån fortast möjligt utan något drickbart.

En annan episod inträffade när en radiointresserad kille i 10-årsåldern som brukade komma på besök fick se att jag skaffat hund. Han frågade om han kunde få gå ut med den någon gång. ”Ja det får du men först måste han lära känna dig så vi väntar några dagar sen får vi se,” sa jag. Själv hade jag lärt honom en del saker bl.a. att vakta saker och ting och skydda sin husbonde. Hunden lärdes att hoppa upp på ”busen” och bita om hans hals för att sedan invänta vidare order av husbonden,” bit eller loss.” Ni kanske funderar varför jag kunde lära hunden detta så snabbt. Tidigare har nämnts i något inlägg att jag bl.a. uppträtt med tankeläsning och hypnos, det senare var förbjudet men gick att kalla det med annat namn. Jag och hunden förstod varandra mycket bra dessutom var han naturligt lättlärd. En gång när grabben kom och frågade om han kunde gå ut en sväng med hunden och sedan bada honom, lovade jag det. Den aktuella eftermiddagen kom fadern hem tidigare än vanligt från fyllerifestandet och när han såg grabben bada hunden blev han heltokig och tog tag i pojken med påföljd att hunden hoppade upp från badkaret och högg fadern om halsen .”Bit eller loss” ville hunden höra. Jag vet en som slutade supa. Han slog heller inte grabben mera, särskilt inte om hunden var med.

Funderaren.

Det är mörkt och kallt, termometern vid köksfönstret visar på nästan 40 grader. Månen tittar fram ibland och lyser upp stigen för den lilla pojken som är på väg till ”utedasset”. Grannens hund ylar som protest mot vädrets makter. Jag tycker synd om honom som tvingas vara ute. Kan endast röra sig så långt löplinan räcker, kanske 15-17 meter sedan är det stopp. Jag pratar en liten stund med honom och det verkar han uppskatta, ylar så smått och låter mig förstå att han gärna vill komma in i värmen. Det här med utedass var det mindre besväret på vintern när kvicksilvret närmade sig 40-strecket. Eftersom jag levde med mina föräldrar som hade en liten gård så hade vi också djur som måste skötas, utfodras och vattnas. Vattnet fick bäras i hinkar ifrån bäcken, det var att ta yxan och hugga upp ett lämpligt hål så hinkarna kunde fyllas med vatten. Djuren de drack tacksamt ur hinkarna och när vattnet var slut fick man gå och hämta mera. Det var bara ett problem, vattenhålet vi nyss hade gjort var igenfruset så det blev att börja från början igen och det fortsatte det tills djuren var otörstiga och vattenbäraren slutkörd. Det fanns mycket annat som pockade på när julen började närma sig. Oftast var det mycket snö på vägarna. Det skulle bort och det kunde resultera i handskottning av meterhöga drivor som byborna tillsammans måste skotta bort. Fåglarna skulle ha mat, sädeskärvar sattes upp på störar till fåglarnas glädje. Julen skulle vara en glädjens tilldragelse, inte minst för barnen men de orsakade också stora hål i föräldrarnas penningpung. Det fanns stora förväntningar på tomten så länge barnen var små sedan förflyttades de över till pappa eller mamma, ibland båda två. Nu när jag ser tillbaka drygt 80 år inser jag vilka problem mina föräldrar brottades med. Ingenting dagens människor kan förstå, det måste upplevas. Någon hjälp av maskiner fanns inte.

När det var skördetid var det lien som gällde. Min far gick före och mejade säden, min mor fick binda neker. Att fortsätta så dag efter dag skulle inte dagens människa klara av. Det var segare virke i de människor som levde på 20-30 talet. Nå ja, allt tycks ha en ände även årets slit från sådd till tröskad säd för användning till julbröd i olika former. Min mor var suverän när det gällde mat i olika utförande, även i brödbak och olika kakor var hon en suverän tillverkare. När den obligatoriska julgrisen var slaktad och tillredd blev det palt och korv i långa banor. Fläsket saltades ned så vi hade nytta av det ända fram till sommaren. Äntligen var det julafton. Min mor hade tidigt på julaftons morgon hängt upp gillanger i taket för att höja stämningen, det är ju jul endast en gång under året. Nu var det tid för att ordna dopp i grytan vilket hörde julen till. Min far tillbringade tiden med att såga och hugga ved så det räckte under helgen. Att bära in veden var mitt bidrag till julaftonskvällen kom. Det var bäst att vara snäll och lydig annars kanske tomten gick förbi vårt hus. På tal om hus, grannen var ofärdig och kunde knappast gå, hans fru hörde dåligt. De hade också en vit katt som var döv. De blev nog sittande ensamma trots att de hade flera barn. Förra året var det samma sak, de var bortglömda av sina barn. Det rara gamla paret förtjänade ett bättre öde, undrar om de ens fick ett julkort. Nu var det hög tid att stänga luckan till hönshuset sa min mor och gick ut. Passligt nog kom tomten just då och någon liten sak fick jag också. Mim mor ojade sig över att hon inte fick träffa tomten men så är det, hönsen är viktigare med tanke på räven.

Funderaren.

En god och fridfull Jul och ett lyckosamt 2016 önskar jag satliga mina läsare.

– anledning till tvivel

Miljörörelsen har som andra intresseföreningar några grundfigurer, som inser att det finns goda möjligheter till ett bra och lönande arbete samtidigt som det medger ett bra ”kliv” upp på karriärstegen. Nästa steg blir att utge sig för att vara politiskt kunnig och på så sätt ytterligare säkra sin ställning, för sig själv och några släktingar eller bekanta. Och så är karusellen igång. Nu gäller det bara att hitta ett hatobjekt (tycks vara bilismen), det gäller att synas och höras för att locka fler okunniga och lättlurade, och ge dem något att ”suga” på. Man kan undra om skolan utgör ett hot mot miljön, eller är det invandringen. Jag och säkert flera andra hade nog väntat sig att vatten, mat och miljön i övrigt skulle intressera. Men så blev det inte, snarare tvärtom. Miljöchefen målar båten med giftig färg och släpper avfallet rakt ut i det vatten vi skall dricka. När det gäller målarfärg för hus mm så har dumskallen förbjudet gift i färgen, så nu blir vitmålad färg grön efter något år. Men samma dumskalle tillåter att det gift som var i färgen tidigare nu säljes separat (mycket logiskt). Och hur ”fan” har ni tänkt på konsekvenserna med höjning av drivmedlet? Tror ni vägarna till bl.a våra arbeten blir kortare? Nej, fårskallar, det blir de inte, men ännu dyrare att använda. Ni har inte den ringaste aning om hur det drabbar gamla, fattiga och sjuka. Ni borde brinna i helvetets eviga lågor. Allt ni sysslar med är ekonomi, någonting ni inte förstår hur det fungerar. I flera fall slår det negativt tillbaka på er själva. Ta lantbruket t ex, det måste kompenseras. Maten blir dyrare (men vem kompenserar pensionärerna?). Transporter blir dyrare. Vem tror ni det drabbar? Ingen logik tycks finnas varken hos er eller andra partier. Anställ en apa till att sköta både ert parti och resten också, det blir billigare. Bara en knippe bananer, en pinne och två burkar, en märkt ’ja’ och den andra ’nej’. Med dessa enkla medel sköter den landet lika bra som politikerna gör. Nu har alla fått för sig att det skall bli varmare klimat också, mest beroende på vår teknologi. Det kan ni glömma, tills ni sitter på utedasset och räknar istappar i ändan. Låt er inte skrämmas av värmen, den blir kortlivad.

Antarktis, en yta på 14 miljoner kvadratkilometer, alltså en yta lika stor som ett och ett halvt Europa. I medeltal är sen isen två km tjock. Under de senare åren har man upptäckt sjöar under isen. För att få reda på istidens början har en tre kilometer lång iskärna borrats, och den avslöjar i detalj klimatförändringar under 123 000 års tid, ett rekord när det gäller borrningar på Grönland.

Forskarna har nu möjlighet att se vad som hände när jorden gick in i en istid. Dessutom kan de se hur Grönland såg ut innan inlandsisen bildades för flera miljoner år sedan. Vi vet mycket om hur vi gick in i dagens varma period. Men åt andra hållet, mot en istid, finns inte så mycket detaljer. Och vad som närmast ligger framför oss är en ny istid. En ny borrkärna, 10 cm bred och över 3 km lång, gör att forskarna kan studera temperaturskillnader, partiklar och gassammansättningar i atmosfären i oavbruten serie bakåt i tiden 123 000 år. Målet är att försöka förstå vad som styr klimatförändringen på jorden. Och då talar vi om naturliga förändringar, förändringar som inte har med mänsklig påverkan att göra. Alltså, glöm miljödjävlarna, de vill bara åt våra pengar. Garanterat vi går mot en ny istid, men först kan det bli något varmare, eftersom det förefaller finnas en fördröjning i systemet.

Funderaren.

Ja det är frågan ställd av en i ämnet okunnig person som vågat tänka annorlunda. Är det någon eller några som känner sig påhoppade, så tänk efter, ni kanske ser ert tänkande på ett annat och bättre sätt. Först skall vi klargöra att religion är en kärleksfull ideologi tänkt som beskyddare av livet i alla dess former. Tyvärr så har det inte blivit så, jag tror inte att de som skrev de heliga skrifterna var kapabla till att förstå vad det hela handlade om, däremot förstod de orden som skrifterna innehöll men känslan för det hela saknades. Just detta med känslan har förvridit det egentliga budskapet jag nämnde tidigare. Jag tänker inte ta upp alla tokigheter ni översättare bidragit med, lite bättre förstånd borde ni ha haft kan vi tycka även om det kunde vara svårt i det okända område ni arbetade. För att hoppa fram i tiden så blev mycket av vad som översatts offentligt och därmed insåg vissa personer att det gick att använda till egen fördel. Andra som läste skrifterna tyckte att vissa saker som sagts var viktigare än andra så de öppnade ”eget” så att säga. Religionen spred sig men likheten med ursprunget var svårt att hitta. I dag har vi ett antal större religioner där Kristendomen ligger i topp men förutom dessa finns ytterligare 2-3 tusen små utbrytargrupper med diverse olika synpunkter på hur religionen skall åtlydas för att få en bra plats i himlen.

Andra suger till sig pengar på andra sätt. Jehova är ett bra exempel på hur lättlurade människorna är. De förstår inte eller vägrar att inse att ett flertal personer, de flesta i USA, lever lyxliv på de pengar dumma troende samlar in på olika sätt. Samtidigt uppsöker de döende människor i hopp om att Jehova skall få ärva i utbyte mot en plats i himlen. Jag har också besökt s.k. healingmöten som bestått av en hypnoskunnig person som får människor att falla omkull men inte blir de friskare av det.

Jag nämnde himlen, där är människan totalt grundlurad. När vi dör fortsätter vi liksom allt annat liv, djur växter etc, att leva i en liknande miljö som den vi är vana vid. Skillnaden är att den är mer kärleksfull. Vi kommer att möta bekanta från det tidigare livet och vi kommer att arbeta med något meningsfullt. Vi blir av med alla krämpor och sorger, så se inte döden som religionen med uppståndelse någon gång i framtiden utan snarare ett bättre liv ganska omgående. Ni som följt mina inlägg här på datorn kommer säkert ihåg en ”dödsruna” över vår katt Hubert/ Hubbe. Vi kan sakna mycket här i livet, men saknanden av Hubbe känns mycket svårt. Efter att lagt mig en kväll var som vanligt tankarna hos katten, utanför fönstret har vi en stor ek så plötsligt hörde jag en röst i huvudet och visste samtidigt att det var Hubert. Han sade två gånger ”jag är ny” rösten verkade både glad och förvånad på samma gång. Jag satte mig upp i sängen och vid ekens sida satt katten. Han var ren och fin, hans lilla huvud verkade vara fricerat. Håret i ansiktet var på något sätt klippt. Huvudet på katten var speciellt och litet, varför han var lätt att känna igen. Han visste säkerligen att jag var ledsen och försökte tala om att han fanns till. Jag får väl citera Vera Lynn när hon sjunger ”Wè ll meet again dear Hubbe”

Funderaren