Hösten 1939 så hade granngården monterat en hiss i ladan för att underlätta avlastningen av säd som kördes in i ladan. Lasset hissades upp och av kärran för att föras bort till önskad plats i ladan. Dessa nymodigheter eggade min nyfikenhet vilket ledde till ett besök. På den tiden var det vanligt att det var duvor på gårdarna, hemma hade vi också ett bo för duvorna men de sista åren hade det varet öde inga duvor hade synts till. Hos grannen med hissen var det i stället gott om dem, tydligen så hade de nyligen fått ungar för en duvunge föll ned framför mina fötter. Jag tog upp den nästan nakna ungen och smet i väg hem för jag tänkte föda upp den om det var möjligt. Men vad äter en duvunge? Det var för mig obekant men det gällde att finna på något fortast möjligt. Först provade jag med vatten men han (antog att det var en han) nobbade. Så kom jag att tänka på att på husets södersida fanns gott om flugor så jag tänkte testa om han åt dessa, hämtade några och stoppade i hans öppna näbb och det gick hem han ville ha flera vilket inte var svårt att anskaffa.
Dagarna gick och duvan växte han började bli fjäderbeklädd på hela kroppen det verkade som om han trodde att jag var hans mor, han kunde väl för ordningens skull sett mig som fader i stället. Den där lilla dunungen som föll framför mina fötter hade växt upp på flug-mat och började likna en duva men den hade inte fått något namn det hade jag inte tänkt på, så det fick bli ordning på torpet, ett namn skulle duvan ha. Jag funderade flera dagar på olika namn men en eftermiddag råkade jag se en katalog från Clas Olsson Insjön. Clas verkade gediget och lätt att ropa när duvan skulle homma den var i det närmaste flygfärdig. Sagt och gjort jag hämtade en burk med vatten och sedan duvan, tömde en skvätt vatten i huvudet på fågeln och förkunnade att i och med detta dop heter du Clas. Duvan skakade på huvudet men jag tog det inte som protest mot namnet utan snarare det kalla vattnet som jag tömde på honom. Ja nu hade han blivit döpt, nu gällde det bara att lära honom att lystra till namnet men med tålamod från oss båda borde det lyckas. Clas brukade ha som vana att sitta på min högra axel och han lade näbben bakom mitt öra. Ett par gånger i veckan brukade jag gå att fiska i en å där det fanns abborre och gäddor. Clas tyckte det blev långtråkigt på min axel och eftersom han lärt sig flyga så brukade han ta sig en tur. Vid ett tillfälle försvann han så jag fick gå hem ensam men senare på kvällen gick jag ut och ropade på duvan, han kom och landade på min axel lade näbben bakom mitt öra och lät som duvor gör, var det en ursäkt för sen hemkomst, vem vet vad en duva tänker. En söndag kom min morbror från Trehörna och undrade om jag när skolan var slut skulle vilja komma och hjälpa honom med skörden, hösten närmade sig och lite sällskap skulle vara trevligt tyckte han. Jag lovade att hjälpa honom skulle få 30 kr. i månaden samt mat och husrum. Jag hade glömt duvan han skulle säkert sakna mig han tillät ingen annan än mig att ta honom. Efter en månad köpte jag en cykel för 100 kr. Betalade 25 kr. kontant och sedan 25 kr i månaden. En lördagskväll cyklade jag hem för att se om duvan var i livet. Jag ropade Clas och efter en stund satt han på min axel och talade sitt duvspråk, klagade väl på sin ensamhet. När jag åkte åter till Trehörna satt duvan på cykelstyret hela vägen. Morgonen dagen efter var den borta hade flugit hem letade troligen efter mig jag saknade den trofasta duvan. Gör så ännu.
Funderaren.