Under 40-talet var kriget i vissa fall fortfarande närvarande i Scotland, cigaretter såldes i paket om tio stycken. Ville jag köpa godis så fanns det ”kort” på choklad etc. Som inresande till Storbritannien kunde tullen vara både misstänksam och minst sagt tjurig, vilket jag fick erfara. Avsikten med min resa var att jobba på en större gård i Scotland, varför jag hade dessa beryktade stövlar med mig. Vår destinationsort var New Castle upon-Tyne och anledningen till att jag skulle till Scotland det sågs inte med blida ögon av tullen. De krävde arbetstillstånd på grund av gummistövlarna. De hade nämligen ringt Mr Cunningham men endast fått tala med pigan i köket och hon sade att jag jobbade där. Det förekom en hel del ”tjafs” jag låtsades bland annat att jag inte förstod språket, men det hjälpte föga. De hämtade en norrman och då tolkade han till tullens belåtenhet. Det hela slutade med att jag nekades tillträde till UK.
Jag sattes på båten med gummistövlar och två tunga resväskor utan pengar, vem som betalade resan vet jag inte. Till Göteborg kom jag trots allt med endast 50 öre i fickan att leva på. På kajen kunde jag inte stå i ösregnet med två tunga resväskor och cirka 25 mil att vandra i höstrusket. Lyckligtvis så hade jag en militärkappa från tiden då jag var volontär vid I 7 Ystad och den var gummerad så jag höll mig lyckligtvis ganska torr. Så det var bara att börja hemfärden. Hungern började kännas så jag kramade 50-öringen och tänkte hitta något ätbart under resans gång. Efter ett tag skymtade jag en kiosk och där kanske jag kunde befrias från 50-öringen. Sagt och gjort, jag frågade vad man kunde få mest mat för slanten. Kioskmannen tyckte att jag skulle ta en banan nyss hemkommen med båt. Bananer hade inte funneis att köpa på flera år. Jag tog chansen, en banan kostade 50 öre, köpte den och den fick delvis stilla min hunger. Ja, vad gör jag efter måltidens slut i ösregn med två tunga resväskor. Eftersom det var höst så mörknade det så snart man lämnat stadens ljus bakom sig det var bara att fortsätta på den inslagna vägen. Eftersom regnet inte ville sluta att blöta ned både vägar och människor dessutom så var det sent att vandra i regnet så jag såg mig omkring efter ett skydd mot regnet. Det var sent på hösten så skörden stod fortfarande ute på gärdena, inte minst på allt regn som försurat det hela. Jag behövde inte söka länge för att hitta ”rökar,” det menas att neker ställs mot varandra och skall torka på så sätt. Jag kröp in under dessa och kanske kunde jag sova där under, men det går sällan som man tänker. Det kom en hund och skällde ut mig så jag vågade inte vara kvar utan traskade vidare. Utan pengar kunde jag förväxlas som luffare.
Det började ljusna hade ingen klocka så den exakta tiden visste jag ej. Däremot så hade det kraftiga regnet övergått i finare regn, och det såg ut att klarna upp. En kort sträcka längre fram såg jag en järnväg som korsade vägen jag vandrade på och under min vandring hade ett flertal bilar passerat mig utan att stanna jag förstår dem, jag skulle inte själv stannat och tagit upp en nedkletad, skitig person med två resväskor. En järnväg skulle kunna vara räddningen. Jag stannar och inväntar tåget för då stannar förhoppningsvis bilar också och jag får tillfälle att be om skjuts. Jo då, tåget kom och två bilar stannade. En lastbil, han nekade, hade fått order att inte ta upp liftare, den andra personbilen skulle svänga höger efter järnvägen bodde en bit bort på vägen sade han. Det blev till att fortsätta jag tog allt kortare steg. Ljumskarna ömmade och protesterade. Jag gick både dag och natt så det var förståeligt om kroppen sade ifrån. När jag passerade Jönköping tidigt på morgon så drack jag ur en flaska mjölk mjölkbilen var tidig kände ägaren till affären skrev en lapp och tackade.
Nu började jag närma mig kända trakter och jag hade svårigheter att gå så jag föreslog mig själv en längre vilopaus. Det började blåsa ganska kraftigt så jag funderade på att försöka traska vidare. Efter Gränna började hungern ge sig tillkänna varför jag funderade om inte äpplen kunde ätas även om de inte var mogna. Jag började kolla och fick se ett hus ett 30 meter från vägen. Det verkades finnas gott om frukträd så jag gick ned mot huset men vad, spökar det, en vit figur blev synlig i dörren som var öppen. Jag tog fram min fällkniv tänkte inte ge mig utan strid, men som jag fumlade med kniven var den vita gubben borta. Hur som helst så lätt skulle han inte komma undan jag gick närmare dörren och då kom gubben åter. Det var så att huset hade skadats av en eldsvåda och det var en bit takpapp som av blåsten höjde och sänkte sig men för mig såg det ut som om gubben försvann. Äppelkarten var inte särskilt god. Så småningom passerade jag Ödeshög framkommen till avfarten mot Kyleberg fick jag lift med en traktor. Väl hemma möts jag av ett telegram med betald biljett från Halmstad, till Methil i Scotland. Biljetten var betald av en statlig ”någonting” minns inte det var ju inte igår.
Funderaren.