Ett ljus i mörkret

Årets sista månad har gjort sin entré, med korta, mörka och dystra dagar, de sista löven på träden yr i snålblåsten. Våra städers gatubelysning och affärer gör ett tappert försök att dämpa den mörka tillvaron med reklam inför den stundande julen. Barnen börjar fråga om det dröjer länge tills tomten kommer, vi äldre minns gångna tider och jular, men det var annorlunda då. I städerna är väl skillnaden inte så stor, men för oss som framlevde vårt liv på landsbygden, var skillnaden större. På 30-talet och tidigt 40-tal var december en kall och snörik månad. Jag kommer ihåg en episod från mitten av 30-talet, jag hade varet ute och lekt i snön. När jag skulle gå in så tog jag dumt nog av den våta och snöiga vanten när jag skulle öppna dörren, handtaget var av mässing så handen frös fast och jag ”vrålade” tills mamma kom ut. Hon hämtade varmt vatten som hon tömde på dörrhandtaget och handen. Temperaturen visade på minus 42 grader, det var bistra dagar med 80-90 centimeter snö som inte gjorde tillvaron bättre. Även vi som bodde på landet tvingades att besöka livsmedelsaffären och i synnerhet inför den stundande julen. Landsortsaffärerna var på den tiden välsorterade med allehanda olika varor vilket underlättade när vi till exempel behövde en skovel att ösa snö med. De mest trafikerade vägarna plogades med träplog och hästar, som försöktes att göra vägarna farbara för häst och släde, som var dåtidens ”bilar.” De mindre byvägarna fick skottas för hand av byborna, ett ganska jobbigt arbete, men skulle någon ut till affären eller till någon granne så var det nödvändigt. Vem vill kliva i nästan en meter hög lös snö?

Nåväl jul blev det ändå trots allt snöskottande. Men innan vi fick slå oss till ro med dopp i grytan fanns åtskilligt att uträtta, en julgran skulle anskaffas och att stjäla det var en självklar och erkänd rätt. För vår del var det en halv mil till närmsta skog, så det tog en hel dag att hämta hem den. Det var jobbigt att pulsa i snön. Ofta så slaktades en julgris, vilket förorsakade mycket arbete för min mor men det mesta var klart innan julafton. Min far satte upp en sädeskärve till glädje för fåglarna samt sågade och högg ved så det skulle räcka under julen. På juldagsmorgon så var det julotta vid femsnåret och då var det sed att besöka ortens kyrka. Våra närmaste grannar var frikyrkliga så på juldagsmorgon spände de hästen för släden och sen bar det iväg till kyrkan för att insupa julbudskapet med krubba och barnet. Mina föräldrar hade kälke men inte häst så vi fick en extra lång sovmorgon istället, men som det sedan visade sig, gick vi inte miste om något väsentligt. Senare fick min far en kristallmottagare så vi kunde höra julottan på radion, den är sig likt varje år, inga större variationer.
Jag nämnde tidigare inte så mycket om julafton, mina föräldrar var fattiga så några större och dyrare gåvor var inte väntade, men de små gåvor jag fick var så mycket mer uppskattade. Jag vill påstå att på den tiden var julen en verklig upplevelse. Dagens jul, med all uppståndelse, fyller mig inte med samma glädje som min barndoms jul gjorde, trots fattigdomen och uteblivna fina och dyra julklappar. Jag saknade inte ”nallen” då och gör det inte nu heller, men numera tycks den vara fastväxt vid ägaren.

Slutligen önskas en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År från…

Funderaren

Det här inlägget postades i Livet, Samhället, Upplevelser. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.