Copenhagen – Karachi – Colombo.

Väl framme i Köpenhamn kom vi lagom till ombordstigningen på Partistans Internationella Airways ” PIA” flyg till Karachi. Ilastningen av bagaget visade på två väskor utan ägare. Vi fick lämna planet och i stället leta reda på vårt bagage och på sätt kunde de två väskorna säkras. De visades helt ofarliga och tillhörde en försenad resenär. Någon har sagt, börjar det ”jävlas” så fortsätter det. Han visste vad han talade om. Min reskamrat hade en bekant som bad honom inköpa en speciell sorts sprit vilket han gjorde. När vi så småningom landade i Karachi fanns inget flyg till Colombo, vi skulle dit först. Eftersom det var krig i Sri Lanka så flög de enbart då det fanns tillräckligt med resenärer. Min kamrat hade visum och kunde göra som han ville. Jag hade enbart pass och fick lämna ifrån mig det till emigrationsmyndigheten och fick det åter vid utresa. Eftersom vi inte visste när flyget till Colombo gick nästa gång lämnade vi bagaget på förvaring i Karachi. Jag fick order att inte lämna hotellet, men vem vill sitta där och vänta? Inte jag, trots att jag inte kunde styrka min identitet utan passet. Vi tänkte se oss omkring i stan så vi vinkade in en taxi, i varje fall en halv sådan. Något golv hade chauffören i bilen inte tillgång till. Han bromsade med fötterna när han inte gasade för fullt. Eftersom vi satt fast i väntan på flyg till Colombo betalade PIA uppehället i väntan på flyg till Sri Lanka. Det fanns mycket i övrigt att önska men det tee de bryggde var det godaste jag smakat. Jag skulle kunnat fördriva tiden med att dricka hela dagarna, det var enormt gott.

Efter en vecka kom en buss och körde oss till flygterminalen. På plats gick jag till bagageförvaringen för att hämta våra väskor samt två förpackningar med sprit. Jag frågade var spritflaskorna var, han pekade på två flaskor utan de kartonger som tillhört flaskorna. Killen tillkallade en av cheferna och han antydde att det aldrig hade funnits något skydd runt flaskorna. Eftersom jag var påstridig hämtade han chefen för förvaringen. Jag sade att flaskorna var en present och inte kunde lämnas i det skick de befann sig. Han sade att om jag ville ha dem så fick jag ta dem i befintligt skick eller låta bli. Jag kontrade med att låta pressen få veta att det är tjuvar på förvaringen, tog de två flaskorna och gick. Då kommer snubben ifatt mig och frågar vad jag betalade för dem, han ville köpa dem. Jag sa nej och påpekade att han hade ju fodralen. Jag gick för att hämta passet och efter en stunds väntan kom en man ut och sträckte fram ett pass, dock inte mitt, han kollade likheten på mig och passet bad om ursäkt samt försvann ungefär en kvart. Återkom med ett annat skitigt pass för någon som hette Johansson. Jag sade till honom att ta med passet och ta hit chefen så jag får mitt pass. In kom en man med guld på axlarna och sade att de letade efter passet. Jag påtalade att mitt flyg inte väntar på mig så hit med passet. Mannen gick och efter några minuter kom en annan äldre tjänsteman guldbehängd på både armar och axlar, följ med sade han. Vi kom in i ett rum med stora stålskåp, guldgossen öppnade ett av skåpen och det ramlade säkert ut hundra pass samt en massa andra prylar. ”Kolla här om du hittar ditt pass”, sade han. Jag gjorde så och hittade mitt pass i sista minuten för att hinna med planet till Sri Lanka. Mannen som väntade på spritflaskorna var nöjd trots att höljet runt flaskorna var stulna. Vi bodde i Talahena vid en Lagun. Låter lugnt och fridfullt men skenet kan bedra. När flygplatsen skulle intas av Tamilska Tigrar t.ex, då var fyra stycken utanför huset där jag bodde. De for iväg på en motorcykel under kraftig beskjutning bl.a med automatvapen.

Funderaren.

Det här inlägget postades i Övrigt. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.