Sjukkassan

På 1950 talet regerade socialakrobaterna och det var goda tider för svenska folket. Folkhemmet blomstrade sa man, men som jag upplevde det så hade man väl glömt att vattna blomstren. Det har har nu gått många år sedan den tiden men jag gör ett försök att återberätta hur jag och min senare fru hade det. Det hela började med att jag slutade på AB Trafikrestauranger på grund av orättvisor från ledningens sida. Har alltid hatat orättvisor och lögner. Under tiden som jag arbetade på TR jobbade jag också på fritiden i en radioverkstad. Troligen blev allt arbetande för mycket, jobbade ofta halva nätterna i radioverkstaden. Summan av kardemumman blev som vi idag säger att man går in i väggen. På mig förhöll det sig så att jag tappade all ork. Orkade inte ens raka mig själv bara låg i sängen och orkade i stort sett ingenting.

Till slut hamnade jag på Avesta lasarett, hur jag kom dit kommer jag inte ihåg. Hur som helst blev jag sjukskriven. Vad jag minns var sjukpenningen tre kronor om dagen i en månad sedan sjönk den till en krona om dagen tills tre månader var slut då var också sjukpenningen slut. Min månadshyra var femtio kronor så det var inte svårt att räkna ut vad som blev över till mat. Med bekantas och vänners hjälp överlevde jag trots allt.

En ny radioaffär hade öppnat i Krylbo och där fick jag passa telefonen eftersom ägaren hade ett annat arbete också och inte jämt var i affären. Jag fick en lön av 150 kr. i månaden. Inte någon topplön men för mig kändes som om jag var rik när lönen kom.

Tidigare kände jag en snubbe som körde ut grönsaker till olika mataffärer. Han hade kvar olika grönsaker på kvällen då han återvände till lagret. Sådan frukt gavs bort eller kastades, det passade mig bra så jag talade med honom om att få resterande frukt eftersom han kände till min situation. Därmed var matfrågan tillfälligt ordnad.

Min flickvän och numera fru gjorde så gott hon kunde och hjälpte mig när jag var som sämst. Jag hade inte några krämpor förutan en otrolig trötthet och svaghet. Arbetet i radioaffären fortsatte jag kände att krafterna återvände så jag började att laga radio som kom in för reparation. Livslusten återvände och tanken på våra samtal om giftemål togs upp igen. Fick av en bekant veta att han skulle flytta till annan ort varför hans etta som var belägen i ett gammalt hus utan uppvärmning och andra bekvämligheter blev ledig. Hyran var låg så vi tänkte okej vi gifter oss. Det fanns lån att få när man gifte sig, tre tusen kronor. Tror att det hade med det sociala att göra. Har glömt namnet på lånet som alla kunde få om dom var fattiga och hade svårt att klara sig. Vi sökte detta lån fick fylla i olika uppgifter bl.a lön från det arbete man hade. Gjorde så och lämnade in pappren på kommunkontoret. Så var det bara att vänta. Och väntan var förgäves jag hade för låg lön och förväntades inte kunna återbetala lånet Vad säga? Var det bara rikt folk som fick låna pengar?

Trodde i min enfald att lånet var tänkt för de behövande och inte för de rika. Här fick man se socialismens hångrinande tryne sådant glöms inte.

I vilket fall som helst så gifte vi oss och flyttade till den av min omtalade etta. Hans möbler ett bord några stolar och en gammal säng stod kvar han begärde tjugofem kronor för det hela Jag köpte det på avbetalning eftersom jag saknade kontanta medel. Väl installerade i ettan fick jag försöka finna ved för att kunna laga mat. Gick till sågen som fanns inte långt bort och fick avsågade bitar som jag bar hem. Men när nöden är som störst är hjälpen närmast. En annan radiohandlare i Fagersta fick höra talas om mig. Han bad mig att laga radio som han avlämnade hos mig och på så sätt blev ekonomin betydligt bättre. Tidigare hade vi problem att skaffa mat.

Vi uppsökte ett öde hus som tillhörde Avesta järnbruk. På hösten fans där kvarglömda potatis, morötter och palsternackor, hö och annat smått och gott. Min fru kokte potatis och i stället för kött skivade hon palsternackor som hon stekte. Vi frossade i maten och kände oss förnöjda. Så småningom fick vi en liten pojke av storken. Men mera elände, min fru fick ”Bröstböld” och måste köpa bröstmjölksersättning. Pengar saknades tyvärr så hon gick till socialkontoret för att få hjälp med femtio kronor. Det blev nej.

Till slut fick hon i alla fall låna femtio kronor.

Bakom henne stod ett fyllo och jollrade, undrar hur mycket han fick. Sån är socialdemokraternas rättvisa i kärlek och broderskap. Skulle i stället vilja kalla det rättsröta. Skäms på er om ni har förstånd till det.

/Funderaren

Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.