Under 1940 talet hade jag en tjänst i Ullrika som mjölkkörare vilket innebar att med lastbil inhämta de omkring Ullrik befintliga böndernas mjölk, och köra den till mejeriet. För att sedan efter separering återbörda kvarvarande skummad mjölk till respektive bonde. Arbetet var fritt och ganska bra. Husrum hade jag på mejeriets tredje våning och mat fick jag av en av de två bröderna som ägde mejeriet. Den av bröderna var bra medan den andre verkade ha surmjölk där hjärnan borde vara. Ofta hördes skrik och bråk mellan bröderna, vid ett tillfälle när jag efter hemkomsten gick in i mejeriet så hördes högljuda skrik vad jag såg var att i ena ändan av ostkaret satt brodern med ”surmjölken” och i andra ändan guppade två träskor framför den vettiga brodern som tydligen kastat i sin bror i ostkaret (och det var inte tomt) så den osten hade nog en smak av Ullrika med omnejd. Efter dryga månaden rök jag ihop med ”surkarten” vilket resulterade att jag slängde bilnycklarna i skallen, samtidigt som jag bad honom fara åt ”helsike”. Sedan tog jag min cykel och åkte hem.
På den tiden var det inte svårt att få arbete, efter någon dag hade jag arbete i Jönköping. Först fick jag plats som nattvakt men det skar sig ganska omgående. Det visade sig att platschefen var ett pundhuvud så det dröjde inte länge förrän vi flög ihop och jag kastade honom nedför trappen. ”Finns beskrivet i en tidigare blogg” Ja så var det att börja på ny kula att söka arbete igen. Men denna gång blev jag uppsökt och bads arbeta som ”brödutkörare” ett trevligare arbete. På den tiden fans det spårbunden trafik och under en resa med spårvagn råkade jag höra två medresenärer beklaga sig över dålig städning (gällde tydligen en bank). Då fick jag en idée kanske jag samla upp ett antal villiga städare och med bil åka omkring till olika företag och städa.
Jag gick in till en bank och bad att få tala med bankchefen och efter att olika hinder undanröjts fick jag tala med honom. Han verkade vara en bra människa att tala med så jag lade fram mina tankar om städning och om det skulle vara möjligt att få samtliga banker att städa. Han verkade vara intresserad men tyckte att vi skulle ventilera det ytterligare och därför bestämdes tid för ett mera ingående snack i frågan. Vi träffades igen och fick veta att samtliga banker i Jönköping och Huskvarna var intresserade. Jag sade hur jag tänkt mig det hela med bil och anställda men påpekade också att det var tankar utan pengar. Inga problem du befinner ju dig på banken just nu så låt höra. Inte så lätt tyckte jag, hade jag gett in mig på för stora saker började ångra att jag startat det hela. Den största utgiften utgör de anställda beroende hur många som åtgår. Han vill att vi skulle träffas igen för att om möjligt komma fram till något resultat. Vid nästa träff hade han kollat i USA efter städmaskiner som jag kunde inköpa för att underlätta arbetet..Jag vidtalade en ”Aduktör” ( ej färdigläst Advokat ) han räknade på det hela och kom fram till att jag skulle tjäna ca 60 00 kr pr år utan att göra något själv. Eftersom jag endast var 20 år så tyckte jag att affären började bli för stor med banklån etc. Ringde bankchefen och meddelade mitt beslut samt bad om ursäkt för att jag upptaget tid till ingen nytta.
Eftersom jag inte var nöjd med min ekonomiska situation börjad jag leta efter andra mindre kostsamma projekt. Vid ett besök på ”Alphyddan” en restaurang” som sedan lång tid tillbaka har upphört men på 40 – talet var populärt, eftersom det låg i utkanten av staden kanske det behövdes någon som körde bilen om nubbarna blivet för många. Så varför inte starta billots? En militärmössa med ”Hitlerstuk” införskaffades likaså ett emblem med ordet billots tillverkades. Affischer tillverkades och utlämnades till hotellen, sedan var det bara att vänta på första kunden. Det visade sig vara en överförfriskad herre från Västergötland. Han hade besökt Alphyddan och var oförmögen att köra bilen men måste hem varför han begärde billots. Allt gick väl bra, men sedan skulle jag mitt i natten åter till Jönköping, men det löste sig det också. Vi lär så länge vi lever sägs det vilket fick mig att tänka till just beroende av min första kund och återresan till Jönköping. Av vissa orsaker som jag berättat om tidigare hade jag planerat en resa till Skottland där jag kunde få arbete på en gård. Tiden kändes mogen för resan men pengar saknades. Ekonomin var den bromskloss som först måste övervinnas vilket underlättade genom att jag körde ut bröd till kunder i stan men även längre ut i landsorten. På så sätt fick jag ta äldre limpor i bageriet som jag åt men också bytte i affärerna mot mjölk, ost och smör många ville ha dagsgammalt bröd vilket passade mig bra. På så sätt levde jag billigt och fick ihop pengar till biljetten. Göteborg – London kostade endast 120 kr. på 40-talet med båt. Sedan tillkom biljett till Göteborg och London – Mauckline i Skottland. Så var det billotsen också, men det löste sig genom att jag träffade en kille som kunde ta över men han hade inga pengar så jag frågade om han inte hade något vi kunde byta med. Han hade jobbat på någon båt och var just hemkommen varför han som han sade endast hade en tom resväska. Jag behövde en resväska så jag frågade om han ville byta väskan mot billotsgrejen och det ville han. Sagt och gjort vi bytte väskan var jättestor och med decimeter stora blå bokstäver stod A H på ena sidan. Mannen hette Arne Hansson och var norrlänning. Vad jag senare hört så var han ingen bra bilförare heller, körde på en spårvagn när han skjutsade en kund. I och med resan till Skottland flyttade jag inte åter till Jönköping utan vidare till Hallsberg och sedan Krylbo som jag också berättat om tidigare. Nu så här i efterhand snart 90 år gammal känns det trevligt att åter bekanta sig med de gångna åren de har trots mycket bekymmer ändå varet ganska lärorika och jag tror inte att jag vill leva om mitt liv. Vi vet vad vi har men inte vad vi kan få.
Funderaren
