Det är mörkt och kallt, termometern vid köksfönstret visar på nästan 40 grader. Månen tittar fram ibland och lyser upp stigen för den lilla pojken som är på väg till ”utedasset”. Grannens hund ylar som protest mot vädrets makter. Jag tycker synd om honom som tvingas vara ute. Kan endast röra sig så långt löplinan räcker, kanske 15-17 meter sedan är det stopp. Jag pratar en liten stund med honom och det verkar han uppskatta, ylar så smått och låter mig förstå att han gärna vill komma in i värmen. Det här med utedass var det mindre besväret på vintern när kvicksilvret närmade sig 40-strecket. Eftersom jag levde med mina föräldrar som hade en liten gård så hade vi också djur som måste skötas, utfodras och vattnas. Vattnet fick bäras i hinkar ifrån bäcken, det var att ta yxan och hugga upp ett lämpligt hål så hinkarna kunde fyllas med vatten. Djuren de drack tacksamt ur hinkarna och när vattnet var slut fick man gå och hämta mera. Det var bara ett problem, vattenhålet vi nyss hade gjort var igenfruset så det blev att börja från början igen och det fortsatte det tills djuren var otörstiga och vattenbäraren slutkörd. Det fanns mycket annat som pockade på när julen började närma sig. Oftast var det mycket snö på vägarna. Det skulle bort och det kunde resultera i handskottning av meterhöga drivor som byborna tillsammans måste skotta bort. Fåglarna skulle ha mat, sädeskärvar sattes upp på störar till fåglarnas glädje. Julen skulle vara en glädjens tilldragelse, inte minst för barnen men de orsakade också stora hål i föräldrarnas penningpung. Det fanns stora förväntningar på tomten så länge barnen var små sedan förflyttades de över till pappa eller mamma, ibland båda två. Nu när jag ser tillbaka drygt 80 år inser jag vilka problem mina föräldrar brottades med. Ingenting dagens människor kan förstå, det måste upplevas. Någon hjälp av maskiner fanns inte.
När det var skördetid var det lien som gällde. Min far gick före och mejade säden, min mor fick binda neker. Att fortsätta så dag efter dag skulle inte dagens människa klara av. Det var segare virke i de människor som levde på 20-30 talet. Nå ja, allt tycks ha en ände även årets slit från sådd till tröskad säd för användning till julbröd i olika former. Min mor var suverän när det gällde mat i olika utförande, även i brödbak och olika kakor var hon en suverän tillverkare. När den obligatoriska julgrisen var slaktad och tillredd blev det palt och korv i långa banor. Fläsket saltades ned så vi hade nytta av det ända fram till sommaren. Äntligen var det julafton. Min mor hade tidigt på julaftons morgon hängt upp gillanger i taket för att höja stämningen, det är ju jul endast en gång under året. Nu var det tid för att ordna dopp i grytan vilket hörde julen till. Min far tillbringade tiden med att såga och hugga ved så det räckte under helgen. Att bära in veden var mitt bidrag till julaftonskvällen kom. Det var bäst att vara snäll och lydig annars kanske tomten gick förbi vårt hus. På tal om hus, grannen var ofärdig och kunde knappast gå, hans fru hörde dåligt. De hade också en vit katt som var döv. De blev nog sittande ensamma trots att de hade flera barn. Förra året var det samma sak, de var bortglömda av sina barn. Det rara gamla paret förtjänade ett bättre öde, undrar om de ens fick ett julkort. Nu var det hög tid att stänga luckan till hönshuset sa min mor och gick ut. Passligt nog kom tomten just då och någon liten sak fick jag också. Mim mor ojade sig över att hon inte fick träffa tomten men så är det, hönsen är viktigare med tanke på räven.
Funderaren.
En god och fridfull Jul och ett lyckosamt 2016 önskar jag satliga mina läsare.
