Varje människa har väl någon gång under sin vandring på livets ofta krokiga stig upplevt toppar så väl som dalar. Kanske vi inte förstår en motgång utan benämner den otur jag vill påstå att vår väg är utstakad och när vi på ålderns höst blickar tillbaka ser vi möjligen den röda tråden och förstår ”varför”. Jag ställer mig också frågande till en del händelser trots mina 88 år, måhända får jag svar och förståelse i framtiden, om inte så får jag det säkert i nästa liv. Jag återger mina minnen efter bästa förmåga och låter er kära läsare ta del av min vandring på min livsstig så här långt.
På 20-30 talet var det stränga vintrar och meterdjup snö som under vårmånaderna vid avsmältningen orsakade översvämningar och oframkomliga vägar där broarna skadats eller flutit bort. Så var fallet för oss när bron över bäcken till ladugården inte syntes till och det borde snarast åtgärdas. Min far tog hjälp av sin bror för att bygga en ny bro och jag var nyfiken och kollade att allt gick rätt till. Men vid fyra års ålder tröttnar man att endast kolla brobyggen, leklusten har en större tjusning men i det här fallet blev det tvärtom. Jag föll ned i bäcken och på det djupaste stället dessutom, där jag upplevde värme, grönskande omgivningar och en grön gräsmatta samt vacker fågelsång. Min far undrade vart jag tog vägen och när han inte såg mig sökte han i bäcken och där var jag. Han drog upp mig och försökte tömma mig på vatten vilket han också lyckades med. Av vad min far sade så var det ren tur att han kollade efter mig just då, en stund senare hade slutat med att ni inte läst dessa rader.
Åren går och man blir äldre jag gick i skolans första klass och jag brukade få sällskap med min farbrors dotter hon var några år äldre än jag. Mellan min fars gård och hans brors gård var en mycket enkel byväg bl.a. avsedd för att flytta jordbruksredskap. Via den vägen gick jag för att få sällskap med min kusin, vägen till skolan blev dessutom kortare. Vintern och snön var ett hinder vissa dagar. Vi hade plogad väg för mjölkskjutsen till Väderstad men inte min farbror så han bar sin mjölkflaska i en rem på axeln till min far. Denna morgon var lik alla andra, jag gick halv åtta för att få sällskap med min kusin Britta. Jag brukade vara hos henne före kl. åtta. När jag gått halva vägsträckan såg jag på gärdet till höger och ca 100 m bort en mörk sak som liknade en skål. Den hade sjunkit ned i snön så jag såg bara överdelen. Där gick också tveksamt kallat tre möjligen fyra ”individer”. Tydligen hade de också någon form av skyddsutrustning. Där huvudet borde sitta var det något fyrkantigt liknande en ”bi-hatt”. Individerna var mörka och nedsjunkna i snön, de gick runt och tycktes kolla något. Jag stannade på vägen och väntade in min farbror som kom med sin mjölkkruka i en rem på axeln. Jag pekade på ”skålen” och frågade vad det var för något, han sköt upp hatten i nacken med fingret och sade (det vet i fan) och det svaret fick jag nöja mig med. Eftersom jag spillde tid med att kolla skålen så tänkte jag att om jag sneddar över gärdet så kanske jag hinner att få sällskap med Britta ändå.
Sagt och gjort jag går ut på gärdet, det är skare så ibland trampar jag igenom snön. Vad jag minns sedan är något som liknar en dimma, men ändå inte, och jag vet inte var jag är, minnet tycks vara utraderat. Jag fortsätter gå i snön vilket är jobbigt eftersom skaren inte bär utan jag sjunker ned i snön. Jag kommer fram till ett djupt dike som jag försöker hoppa över men jag hamnar i botten av diket med snö upp till armarna. Kravlar mig så småningom upp och ser en bekant ”gravkulle” och den plogade vägen till skolan. Efter tio minuter är jag framme just som barnen kommer ut från klassrumen för att äta sina medhavda smörgåsar, klockan är halv elva. Först under senare år har jag förstått vad jag var med om. Det min farbror och jag såg var ett besök från rymden någonstans, det som vi i dag kallar UFO. Det som inbjuder till funderingar är tiden. Från kl. 08.00 till 10.10 alltså uppskattningsvis drygt två timmar. Vad hände? Var jag ombord i farkosten, mest troligt blev jag undersökt eller blev jag programmerad mm. Jag sade till lärarinnan att jag gick vilse i dimman och därför kom jag försent. ”Du ljuger” fick jag veta, det har inte varit någon dimma idag. Blev hotad med att få sitta kvar. Ett straff som bestod i att bli inlåst i skolan på tid som läraren tyckte vara lämplig. Slapp straff, det var bara ett hot. Frågade mina föräldrar om dimman men de sade att det inte förekommit någon dimma.
Efter hemkomsten från Skotland hamnade jag så småningom i Krylbo och som på många platser fanns det en Folkets park. I det här fallet var det i Avesta där jag och min kompis Rune var flitiga besökare, särskilt när det började dra ihop sig till sista April och öppning av parken. Om jag minns rätt var det aktuella året 1953 kan ha varit -54 men mindre troligt. Naturligtvis så skulle jag på öppningen av parken och jag var dessutom mycket intresserad av dans. Min kompis hade skaffat sig en tjej och det betydde att jag var utan kompis. Nu var det så illa att flickorna var rädda för mig på grund av att jag vid ett tillfälle då jag blev ”nobbad” satte fast flickan ifråga på bänken med hypnos. Det bör tilläggas att jag uppträdde bl.a med hypnos och var mycket bra dessutom. När jag sa till henne att nu kan du gå igen, tog hon mig på ordet och försvann. Tyvärr så var alltid mitt rykte före mig, det var priset jag fick betala för min dumhet.
På hemmaplan visste alla om vem jag var vilket medförde att jag letade efter tjejer ”utsocknes” och inte kände mig, för att på så sätt kunna få en dans. När det blev kvällens sista dans gick jag hemåt mot Krylbo. På vägen ett par hundra meter framför mig stod två personer en grabb och en flicka och de bråkade med varandra, knuffades bl.a. Jag var väldigt blyg på den tiden särskilt för det motsatta könet. I det här fallet ville jag inte bli inblandad varför jag saktade in så mycket som var möjligt, men till slut var jag framme vid det bråkande paret. Killen par propert klädd mörk kostym och slips. Jag sa till honom att försvinna för jag tar hand om flickan. Han gick mot Krylbo. Själv lade jag armen om flickan men då fick jag betänkligheter, jag kunde klämma åt hennes axel så mycket jag kunde, hon verkade inte ha några ben i kroppen. På vänstra sidan av vägen fanns ödekåkar med jordkällare och lämmar. Vi satte oss på en läm och trots att det var generande försökte jag klämma på henne, jag tog om midjan, inget motstånd där heller. Någon vackrare flicka har jag aldrig sett hon var fullkomlig på alla sätt, inte så stor och det var inte killen heller. Jag går inte närmare in på flickan utseende och klädsel m.m. det finns i en tidigare blogg. Jag frågade om jag kunde få träffa henne igen men hon svarade att hon träffar mig endast denna gång. Jag förstod inte då att det var personer av utomjordisk härkomst. Det förstod jag senare.
Under 1950 talet hände två olyckor utan att jag skadades. Den första var en motorcykelolycka i Krylbo. Jag var på väg hem en tidig morgon strax före kl. 5. Det var höst och på natten hade det varit frost. Inne i samhället gick vägen via en bro över järnvägsspåren. Bron hade ett brett järnband tvärs över. Jag kom på min motorcykel i bra fart och skulle över bron. Järnbandet var halt vilket orsakade att fordonet for iväg åt ett håll och jag rakt fram i brons riktning. Där kom lagom en bil, han bromsade men av den fart jag hade for jag halvvägs in under bilen, satte händerna mot bilens stötfångare så det bromsade mig. Ingen större fara skedd. Jag sparkade igång min gamla BSA och for hem och bytte kläder av det som var kvar på kroppen efter olyckan. Jag hann som tur var till jobbet i tid. Någon skulle säga att jag hade tur. Tur finns inte så glöm den.
Vi håller oss kvar på 1950-talet jag hade då fått arbete i Norberg där de göt marmortrappor som kördes ut till olika kunder och byggen. Jag skulle en morgon åka till Uppsala med trappor som redan var lastade på både bil och släp. Det var bara att påbörja färden mot Uppsala, efter ca två mil var vägen på ett ställe sprängd genom ett berg. Jag kände till att vägen krökte av i mitten av berget men vad jag inte visste att det stod en lång rad av militärfordon med en cykeltransportbil sist. Den var bredare än de vanliga lastbilarna, skymd av berget och i kröken, vad gör man? Bromsa hinner man inte göra. På den tiden var det vänstertrafik så jag höll ut till höger så långt jag vågade men då brast vägbanan och jag körde in i berget. Det enda som blev helt var jag och bilradion. Det visade sig sedan, fick jag höra, att jag var så nära cykeltransportbilen som två cm. Militärerna hade parkerat helt fel, jag vet inte hur det blev med försäkring därför att det var tredje gången på ett halvår som bilen krockat och det var väl inget som försäkringsbolaget gillade. Vad säger vi? ”otursbil” nej, nej det kan finnas logik i det skedda men vi känner inte till den.
Senare delen av 1950-talet arbetade jag som TV- tekniker i en ort som heter ”Karbenning”. Inte särskilt långt från Krylbo där vi har flera trevliga vänner att återknyta bekantskapen med. Jag är numera gift och har två små pojkar och när jag erbjöds arbetet i ”Karbenning” var det lockande med fri bostad och bra lön samt tillgång till bil vid behov. Så vi köpte det och så blev det. När vi kommit i ordning i nya bostaden frågade vi några bekanta i Krylbo om de var intresserade av att hälsa på någon gång och det ville de gärna göra, men de hade ingen bil så jag lovade att hämta dem, vi bestämde dag och tid. Jag hämtade och det blev en trivsam eftermiddag och kväll. Våra barn blev trötta och griniga så vi beslöt att natta dem innan vi startade återresan. När barnen kommet till ro påbörjade vi resan mot Krylbo. Vägen är ganska smal och det är skog på vägens båda sidor. Efter att korsat södergående järnväg blev det svart i framrutan och bakdelen av en älg kom in i förardörrens sidoruta. Bilen slog runt och landade på taket. Jag tryckte upp framdörren så jag kunde komma ut och öppna dörrarna till de andra. En av flickorna hade fått en chock, hon höll penningpungen i handen hon skakade så pass att växelpengarna hoppade högt. Jag slog till henne på kinden och då lugnade hon ner sig.
Jag sökte efter älgen och fann honom några meter från bilen med bruten rygg. Jag såg inga livstecken så jag antog att han förlorade kampen mot Volvo duetten. För säkerhets skull slog jag honom i huvudet med en massavedsklump ett antal gånger. Ett hundratal meter från olyckan finns en banvaktarstuga och killen som bor där kom springande. Jag bad att han skulle gå hem och ringa polisen vilket han gjorde återkom med ett gevär och han sköt också den döda älgen. Jag bad honom också att han skjutsade hem flickorna vilket han gjorde. Något senare kom polisen som också sköt också älgen med sitt tjänstevapen. Polisen hade meddelat slaktaren som kom med flakvagn med kran. Han skar halsen av älgen så nu är han troligen död och om han lever i en annan värld så aktar han sig nog för både bilar, poliser, järnvägstjänstemän och slaktare.
Nästa olycka tilldrar sig i Vadstena och vallgraven runt slottet. På 1960-talet hade vi en motorbåt förtöjd i vallgraven liksom många andra båtägare. På båten fanns förnicklade metall detaljer som var borttagna i väntan på nya rostfria räcken. Jag gick ombord på båten och glömde att det inte fanns något att hålla sig i vilket gjorde att jag föll i vattnet och fick bottenkänning bland ansjovisburkar, och flaskor. Till saken hör att jag inte kan simma. Min fru och mina små barn såg mig försvinna i vattnet och själv tänkte jag skall jag dö nu när barnen ser på. Då hörde jag en röst i huvudet som sade ”gör som en groda” flera gånger och en annan otroligt vacker röst som ropade på Kennedy två gånger. Kennedy tänkte jag, bry dig inte om det sa den första rösten, gör som en groda. Då får jag se ett grönt rep som tillhörde båten intill vår båt via det repet kunde jag lämna vattnet och ta mig i land. Vi gick upp till vår vän C på järnvägsstationen och bad att få låna en overall eller något. Jag kunde inte sitta i bilen så blöt som jag var. Det ordnade sig med kläderna och sen skulle det drickas kaffe för att få upp värmen. Efter det så var det nyheter på TV så våra vänner tyckte att vi kunde stanna och lyssna. Jag hade tidigare berättat om de två rösterna jag hörde i huvudet. När nyheterna kom var det första som nämndes att Kennedy skjutits. Vi tittade på varandra, vad skall vi tro. Jag fick hjälp samtidigt som någon eller något kallade hem Kennedy. Tur- knappast, det är uteslutet, en” högre makt” ja, det satsar jag på.
Efter ett vattendopp återgår vi till vägolyckor igen. Där vi bodde under andra halvan av 1980- talet var vägen inte av modernare art, den var en så kallad byväg. Tidigare hade det varet träd i anslutning till vägen och kvar var enstaka stubbar i olika höjd. Jag hade hämtat en ny bil Renault 12 i Skänninge och hade bråttom hem. Upp från höger dike hoppade en grävling och jag försökte väja men kom för långt ut till höger vid vägens högsta stubbe. Det blev frontalkrock och tvärstopp, ratten for upp i taket och motorn på väg in i förarhytten. Det var bara att kliva ur vraket svära en ramsa och börja fotvandra hem. Det var inte så långt kanske två km. Ringde bilhandlaren och sade kom hit med en ny bil, den andra ligger i diket så den kan ni hämta när ni åker hem. Dom beklagade olyckan men sade samtidigt att de inte hade en likadan bil hemma så jag kunde väl ta en mindre bil. Eftersom jag var beroende av bil blev det så.
En liknande olycka ett par år senare samma väg men annat märke på bilen som hette Subaru. Vi hade köpt biljetter till Spanien så i början av Mars skulle vi åka. Vi brukade alltid åka den tiden varje år. Problemet var att vid tiden för denna resa hade vi en katt, så vi måste hitta plats för honom under vår vistelse i Spanien. Ett kattpensionat hade lovat att vara snälla mot katten. När vi kom hem så skulle jag åka och hämta katten. Han var som förbytt, rädd för allt, han var livrädd i bilen och kissade på passagerarstolen, vet inte hur de behandlat katten. Det var inte till hans fördel i alla fall. Byvägen hem var ganska spårig och isig. Någon dag efter kattresan skulle jag någonstans och vart vi än skulle fanns endast denna mindre bra väg att tillgå.
Bråttom som jag ofta hade och mindre tankar om den spåriga och isiga vägen blev högerdiket mitt emot förra olyckan mitt nya Waterloo. Fronten först i diket och tvärstopp sedan voltade den över på taket med hjulet uppåt, sökte väl efter vägen. Ja då var det bara att sparka sig ut igen det börjar bli en vana.
Nu har jag skippat både vägar och vattendrag och gått över till stentrappor. Som bekant så går trappor även utför liksom jordelivet. Vi har tre trappor för att nå vår bostad. Från parkeringen två trappor varav en som endast har tre trappsteg. Till riksvägen har vi en större trapp. Samtliga är uppbyggda av cementblock med ingjutna småstenar. Vid ett tillfälle skulle jag hämta posten uppe vid riksvägen. När jag var på återgång med posten hörde jag i huvudet en röst som uppmanade mig att hålla i räcket. Med brev och i andra tankar gick jag utan att hålla i räcket, jag halkade och ramlade baklänges i stentrappen och det gick inte spårlöst förbi.
Trappen vid parkeringen har också varet uppkäftig den har bjudet på halka vid tre tillfällen. Vid första tillfället föll jag framlänges och slog i pannan och näsan. Ett år senare var det på tur igen men då föll jag på höger sidan och skadade armen vilket jag tydligen får dras med fortsättningsvis. I år har jag skadat höger axel. Inne i lägenheten har jag ramlat ned från trappen bland annat. Har fått tillkalla ambulans vid tre tillfällen då jag inte själv lyckats ta mig upp. Skall det fortsätta så här får jag väl skaffa egen ambulans. Vi får se om jag återkommer det beror på honom där uppe som bestämmer om min livsvandring.
Funderaren.
