Kategori: Övrigt

Att vara luffare var något för personer som inte ville inordna sig i samhället. Det var ofta personer som var ”tänkare” och ofta kloka sådana. Själv har jag vägrat att böja mig för översitteri som vissa arbetsgivare praktiserade.

Vid ett tillfälle nämnde jag om de olika arbeten jag haft till en bekant. Han påstod att det var omöjligt med alla de jobb jag haft och sade rent ut att jag ljög. Nu var det så att om jag blev orättvis behandlad, bad jag min arbetsgivare fara åt ”fanders” varefter jag gick därifrån. Så ibland inskränkte sig min anställning till en vecka men det räknade inte min bekant med.

Nu var det inte mig jag tänkte tala om utan dessa vägens vandrare. Som jag tidigare nämnt så bodde jag på landet och det kom ibland på våren och sommaren vandrare som tiggde mat eller en slant. Jag var inte så gammal kanske tio -tolv år, så jag fick gå och lämna en tjugofemöring eller en brödbit. Sen fanns de som kom årligen, kommer ihåg två snubbar som kom och spelade utanför huset. Den ena spelade dragspel den andra gitarr de brukade få en slant, de bockade och var artiga och tacksamma.

Det fanns också andra människor som ville sköta sig själva, de hade olika saker att sälja. Dom ville väl skilja sig från luffarna och kallades ”Gårdfarihandlare” [http://sv.wikipedia.org/wiki/Gårdfarihandlare] ett finare namn, men likheten med luffare var slående. Minns särskilt en som kallades ”lille fredrik” han hade cykel som han ledde, kunde nog inte åka på den. Den tjänstgjorde som ”packåsna” för den korg han hade sina varor i. De bestod av olika nålar gummiband olika vykort och andra pappersartiklar bl.a. änglar i papper. Personen var starkt religiös, vänlig och en aning blygsam. Men i bland kunde det spåra ur. Ofta var det husfrun som han mest handlade med. En gång när han dök upp lät det som följer ”godag kära fru får det vara någonting i dag jag har olika nålar, änglar och lite annan skit” Undrar om han själv tänkte på att det lät lite konstigt med tanke på hanns religiösa läggning.

En annan figur dök upp en sommar, han gjorde borstar, strykjärnsställ, vispar och en del andra nyttosaker. Han frågade min far om han kunde få övernatta i en bod vi hade. Det lovade far om han inte eldade inomhus vilket mannen lovade. Han sa att han kallades ”ståltrådsjocke” och hade tidigare läst till präst. Hur det än blev så stannade mannen kvar och gjorde flera saker som han åkte ut och sålde. Jag var mycket intresserad och lärde mig att tillverka samma saker. Efter någon månad så uppvisade mannen en annan sida, han började supa och det var ingen fylla av vanlig sprit utan rödsprit. Han filtrerade rödspriten i en brödlimpa och sedan drack han den renade rödspriten. Till slut blev han ganska på örat och då blev han religiös. Också han kunde sin bibel och predikade högljud i trädgården och för alla som ville lyssna. Predikandet tog väl på krafterna så hungern började göra sig påmind, vilket resulterade att limpan han använt för att rena rödspriten såg lockande ut. Han tog helt sonika och åt upp det mesta av limpan för att sedan slagga in för natten. På morgonen sa min far till honom att skulle han bete sig på detta sätt var det bäst om han kunde finna en annan plats att vara på. Mannen tog sina prylar och försvann, vi fick sedan veta att han funnet den perfekta platsen nämligen hos två fyllon i grannkommunen. Och allt återgick till det vanliga igen.

Ja en sak hade ändrats, jag hade lärt hur trådarbetet gick till så jag inköpte tråd och satte igång med produktionen. Började med att göra borstar, men för den skull behövde jag tagel som jag inte hade. Men jag har ofta haft lätt för att hitta lösningar på uppdykande problem, så även nu.I en hage inte långt bort betade ett flertal hästar med långa svansar, de borde ansas tyckte jag. Jag hämtade en sax och begav mig på tageljakt, tyckte själv att jag lyckats över förväntan. Nu tillverkades borstar och vispar men även andra saker. Ja så långt var det OK men prylarna skulle också säljas. Inte något som tilltalade mig. Jag frågade en pojke i granngården om han mot provision kunde tänkas att sälja prylarna. Det ville han och så blev det. Jag tjänade mycket pengar och köpte kläder för pengarna, Min far arbetade extra på granngården men tjänade mindre än vad jag gjorde. Grabben som efter skolan for omkring och sålde alstren var också nöjd med de pengar han tjänade.

Funderaren

Mitt på den Östgötska slätten ligger fågelsjön Tåkern, en av de främsta fågelsjöarna i Nordeuropa. Sjön besöks av ett stort antal fåglar och har sedan 1975 och tillsammans med närliggande marker klassats som naturområde. Men under 30-talet var jakt tillåten på vissa fåglar, bl.a änder, dock under en begränsad tid på året. Andjakten lockade många till att prova lyckan då änderna var lovliga att skjuta. Kommer särskilt ihåg en konservator som stoppade upp döda djur och fick dem att se levande ut, mannen var från Skänninge. Han hade flera jaktkamrater och bl.a en som kallades för ”näcken” beroende på att han letade pärlor i Svartån. Låt oss kalla konservatorn för Jonas han kom ofta och hälsade på mina föräldrar men också min farbror. Och när andjakten började var han och hans bekanta säkra gäster. De ville ha min far med på andjakten i Tåkern. Sjön var mycket grund och dyig, vattendjupet var mindre än en meter, det växte också stora ”vass-ruggar” som lämpade sig bra till gömställe, när änderna kom. Man rodde ekan in bland vassen och väntade på på att någon livstrött and skulle komma inom skotthåll. Nu var jakten inte lämpad hela dagen utan bästa tiden var tidigt på morgonen när det började ljusna. Vid ett tillfälle lyckades jag övertala Jonas att få följa med till sjön. Jag var bara åtta, nio år så jag sågs väl mest som ett påhäng men med lite tjat fick jag följa med. Det fanns också en liten jaktstuga som jaktlaget hade hyrt och där samlades vi på kvällen för att vila ut inför morgondagens prövningar. När det var dags att påbörja jakten på morgonen så sade Jonas att jag fick stanna kvar i huset och koka kaffe tills dom återkom. Det var inte vad jag hoppats på, jag ville naturligtvis följa med ut på sjön. Men jag fick vackert stanna kvar i jaktstugan. Vad göra, såg tidigare att en som använde tuggtobak hade en fläta kvar i en rock som han lämnat kvar då han bytte till något lämpligare för jakten. Tänkte att något straff skall ni få för att jag inte fick följa med. Tog en bit av tuggtobaken och lade i kaffet som jag kokade. Väntade spänt på resultatet när dom frusna jägarna bänkade sig vid kaffebordet Resultatet lät inte vänta på sig, gubbarna började skruva på sig och rätt vad det var så for en ut genom dörren och spydde upp både kaffe och medhavda korvmörgåsar till glädje för kråkor och andra småfåglar som tycktes immuna mot tuggtobak. När nästa man försvann ut genom dörren tyckte jag att det var läge att försvinna jag hade visserligen några kilometer till hemmet men ansåg att om jag stannat kvar hade det troligen blivet straffad på något vis. Jag sprang så gott jag kunde för att inte synas från jaktstugan, och så lufsade jag vägen hemåt efter bästa förmåga. Fick senare höra att alla utan min far rensat magen, far min drack inte kaffe och det räddade honom denna gång för magplågan. En annan gång när Jonas kom på besök hos min farbror för att lura med honom till sjön så var han inte hemma. Frun sade att han hade åkt till skräddarmästaren för att hjälpa honom att reparera svinhuset. Han hade också ett torp då skrädderiet inte var särskilt lönande hade både grisar och höns för att kunna leva drägligt. Själv var han så lat så det blev aldrig någonting gjort i skrädderiet. Eftersom Jonas inte kände skräddaren eller var han bodde bad han min far att följa med till sjön. Min far var måttligt intresserad av att följa med men lovade att följa med och visa vägen till skräddaren. Så blev det och båda äntrade sina velocipeder för avfart till skräddaren, väl på plats så skulle min farbror letas fram. Det låg en tystnad och stilla ro över både boningshus såväl som svinhus. En stilla undran spred sig över i första hand svinhuset, kanske bäst och se efter om det fanns någon där, grisar var det troligen inte men kanske var det snickare där inne. Och vist var det så, när de öppnat dörren såg de verktygslådan mitt på golvet och i var sin hörna satt skräddaren och min farbror, snickrade gjorde de inte men timmerstockar drog dom. För skräddaren var det inte ovanligt med en tupplur när som helt på dagen, även min farbror kunde slagga in om tillfälle bjöds, tydligen hade det skett just idag. Så kan en vanlig dag på 30-talet se ut i en svinstia hos en skräddarmästare.

Funderaren.

Efter ett flertal år i Dalarna började luffarblodet att ge sig till känna, och jag började se mig omkring efter ett lämpligt arbete. Fick av en bekant som arbetade i Fagersta veta att labbet på Fagersta järnverk sökte en elektrotekniker. Ringde till järnverket och blev ombedd att besöka chefen för labbet. Reste dit och visade upp mig och välkomnades till jobbet. Efter ett par år tyckte jag att det var dags för lönehöjning. Men det blev nobben med påföljd att jag ånyo började leta nytt arbete.

Lämpligt nog fick jag se i en tidning att Motala Radio sökte en person för skötsel av sändarna, det lät lockande. Samtidigt så kom jag åter till det som en gång var den trakt där min barndoms vagga en gång stod. Den 5te september 1960 började jag min tjänst i Motala. I Vadstena hade jag en gammal bekant som var stationsmästare på dåvarande järnvägsstation, och naturligtvis var tanken att snarast besöka honom och hans familj. Eftersom vårt boende inte var särskilt långt från Vadstena så blev besöken täta, till allas glädje får man hoppas. Järnvägsstationen bara låg ett stenkast från slottet med sin kanal som tidigare tjänstgjorde som vallgrav, men nu som ankringsplats för de många fritidsbåtar som fanns i stan med omnejd. Min bekant såg alla dessa båtar och blev sugen på att skaffa en båt. En dag när min familj och jag kom på besök så sade han att en båt skulle han nog köpa. Vid ett senare tillfälle när vi kom på besök så pekade han stolt på en stor plåtskorv som låg vid kajen.

Han förtäljde att båten tidigare använts för att frakta sand till ett glasbruk. Men nu skulle den göras om till en lyxig husbåt. Jag lyssnade misstänksamt på hans utlägg om hur han skulle gå tillväga. Tänkte i mitt stilla sinne att man kan ruinera sig på ett mindre arbetsamt sätt, jag nämnde väl lite försiktigt att det skulle bli dyrbart och arbetsamt. Men det verkade inte avskräckande på honom. Jag följde arbetet med hans båt som mest bestod av rengöring skrapande av rost samt bortforslande av skräp.

Min familj och jag var ofta vid hamnen i Vadstena och kollade på alla småbåtar som låg i kanalen. Hade väl en tanke på att finna en som var till salu. Jag hade säkert smittats av min kompis, mer eller mindre mot min vilja. Vår ekonomi tillät inga extra utsvävningar.

Till slut kom jag på att jag kunde byta med bilen som var ny. Ett tillfälle gavs och över en dag var vi båtägare. En båt på drygt åtta meter som hette ”Peggy.” Båten var OK förutom de räcken av metall som fans på båtens sidor, dom tog jag bort och beställde nya rostfria i stället. Min frus bror skulle ordna det hela men det skulle ta någon tid sade han. Vi ville inte åka ut på sjön utan räcken på båten. Men vi var ändå och kollade om allt stod rätt till. Vid ett tillfälle gick jag ombord på båten med påföljd att jag föll baklänges i plurret när båten av min tyngd vickade till. Eftersom jag ej var sim-kunnig hamnade jag på botten bland ansjovisburkar, flaskor och annan bråte. Min fru och barn stod och såg på eländet. Och jag tänkte skall jag dö nu då, men då hörde jag en röst som sade ”gör som en groda” som en groda tänkte jag men då hörde jag en annan röst som ropade på ”Kennedy.” två gånger med en otroligt vacker röst. Bry dig inte om det sade den första rösten utan gör som grodan. Jag sparkade och kom uppåt där jag såg ett grönt rep och med dess hjälp kom jag upp ur vattnet. Blöt som en dränkt katt gick vi till min bekant på järnvägsstationen för om möjligt få låna torra kläder.Jag kunde inte sätta mig i bilen i det tillståndet. Jag redogjorde för hur det hela gått till. Sade sedan att jag hörde två olika röster när jag var på botten av kanalen. Rösten som sade att jag skulle göra som en groda var på något sätt faderlig, kanske inbillning vad vet jag, den hjälpte mig ändå att komma upp. Den andra rösten som var otroligt vacker skulle jag vilja säga mer om, men vet inte vad.

Vi bjöds på kaffe och torra kläder och var redo att åka hem. Då sade man att det snart var nyheter på Tv och att vi kunde väl stanna och lyssna på det. Så blev det och när nyheterna började sa man att Robert F. Kennedy skjutits. Vi såg på varandra, sa ingenting på en lång stund.

Robert F. Kennedy föddes den 20 nov. 1925, sköts den 5 juni 1968 på Ambassador Hotell i LosAngeles. Dog den 6 juni på morgonen. Robert var numer 7 i syskonskaran som bestod av 9 st. syskon.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Robert_F._Kennedy

Funderaren

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Välkomna en bloggsida som är tänkt att väcka ditt intresse för både vanliga tankar och udda tankar om det mesta här i livet. En riktigt tankesmedja med andra ord.

Riktigt välkommen att kommentera och fundera 🙂

”Funderaren”