Jag har ett oförglömligt minne från 8-9 års ålder som inträffade i mitt föräldrahem en strålande höstdag. Vi hade hallonbuskar som dignade under all frukt, min mor hade hängt ”fisknät” över buskarna som skydd, fåglarna ville gärna leta masklarver i bären som då också skadades. Själv tänkte jag provsmaka några bär och fick då se att en fågel trasslat in sig i nätet. Han såg på mig med sina små svarta ögon och tycktes be mig om hjälp med att komma loss. Nu hör det till saken att dagen innan hade jag bytt till mig ett Diana luftgevär och nu såg jag ett lämpligt tillfälle att prova vapnet. Jag skäms när jag tänker tillbaka på den stackars fågeln, jag ser inom mig fortfarande hanns svarta bedjande ögon, men just då var det viktigast att prova geväret. I närmare 80 år har dessa ögon påmint mig om att en fågel eller annat djur också har en önskan om att få leva, och det har jag respekterat allt sedan dess.
En annan fågel berättelse inträffade under min tid inom försvaret (det fanns ett sådant under tidenföre Reinfeldt.) Jag och några andra personer var ute på ett uppdrag där vi gästade Gamleby. Vi parkerade bilen och gick sista biten till fots,vi passerade då Folkets Park som var stängt för säsongen. Jag gick närmast ingången till parken där det fanns glasluckor på var sida avsedda för biljettförsäljning. I en av dessa glasburar såg jag en fågel ligga med utbredda vingar, jag sade till de andra att vi måste leta upp vaktmästaren så han kan släppa ut den stackars fågeln. Men det blev ingen respons utan de avsåg att utföra vad vi skulle göra. Då fick jag en idé ,kanske glasrutan går att skjuta upp, jag provade och rutan gick att höjas så att fågeln kunde komma ut, den verkade fått nya krafter. Den kvittrade och flög runt mitt huvud flera varv för att sedan försvinna bort. Man talar om fågelholkar men grabbarna som inte ville hjälpa ut fågeln, de såg verkligen ut som fågelholkar.
Det händer inte så ofta men nyligen kom det ett brev som bl.a. handlade om tiden. Eftersom jag har skrivet om tiden och att den ökar, vilket lurar oss att tro att vi lever längre, när sanningen är den att åren blir kortare och vi blir endast x-antal ”förkortade” år längre.
Så här skriver brevskrivaren som kallar sig ”undraren”, han undrar hur det är ställt med vetenskapen och dessa lärda professorer? Han säger att när han gick i /småskolan/ eller 1:a klass fick han lära sig hur man tolkade plus respektive minus. Alltså tillfördes något t.ex. pengar till plånboken så benämndes det plus, tar man bort pengar ur plånboken så kallas det minus. Detta har inte anammats av professorer och eftersom de säger att man måste tillföra skottår och skottsekunder så att en förlängning av år och sekunder sker när allt går långsammare. Men verkligheten i förhållande till tiden är något annat, ”Ur led är tiden brukar vi säga”.
Det är i stället så att man måste öka tiden för att nå verkligheten. Man måste lägga till en sekund vartannat år, och ett dygn vart fjärde år, för att komma i fas med rotationen.
Alla objekt i rymden roterar ju ofta i ökande takt!
Funderaren.
