Året var 1951. Efter hemkomsten från Skottland var jag arbetslös men på den tiden var det ganska lätt att få arbete. Fick snabbt ett fyra månaders vikariat i Hallsberg på Järnvägshotellet som vaktmästare. Efter fullgjord tjänstgöring tillfrågades jag om jag var intresserad av ett arbete vid Krylbo järnvägshotell som portier/vaktmästare, naturligtvis så tog jag erbjudandet.
Väl på plats träffade jag en jämnårig grabb från Avesta som också arbetade på hotellet. Medan vi samtalade nämnde han att han hade hyrt ett rum på dåvarande Kvarngatan och att det fanns ytterligare ett outhyrt rum mitt emot det rum han hyrde. Jag frågade ägaren om jag kunde få hyra det rummet och det gick bra. Så gick det till när jag blev ”rumpmas” så kallades masar i utkanterna av Dalarna som gränsade till andra län.
I det här fallet Västmanland.
Min nyvunna kamrat var en mycket snäll och trevlig person, han visade mig runt på en gammal HD motorcykel, vi for också ut på olika nöjestillställningar mm. Vi kom snart underfund med att vi hade liknande intressen som magi och andra udda ämnen. Tidigare hade jag uppträtt med hypnos men även som trollkar på mindre platser, men även folkparker. Eftersom lönen vid hotellet inte skrämde någon tänkte jag på att hyra lokaler och förevisa vad man kan göra med viljekraft. Får jag skryta själv så var jag långt kommen på det området. Sagt och gjort så blev det. Man får väl säga på både ont och gott. Ryktet spred sig och flickorna tordes inte dansa om jag bjöd upp dem till dans. Och jag hade inte bättre förstånd än att jag sade” sitt då där”. Flickan ifråga kunde inte resa sig förrän jag tillät att hon kunde. Ryktet flög med vindens hastighet det var mycket svårt att hitta danspartner. Att jag berättar allt detta beror på att jag träffade ett par som omöjligen var av jordiskt ursprung.
Året 1953 den sista april öppnades folkparken i Avesta som brukligt varje år. Naturligtvis måste man dit. Att dansa tyckte jag om men som jag sade tidigare var det svårt att finna partner så därför letade jag efter flickor som inte var från orten eller som jag inte kände. Eftersom jag antog att jag inte hade hopp om att bli uppbjuden när det blev dags för sista dans så påbörjade jag min vandring mot Krylbo i den ljumma vårnatten. Utkommen på huvudvägen mot Krylbo såg jag ett par som stod och bråkade med varandra. När jag kom närmare såg jag att det var en tjej och en kille. Eftersom jag var ganska blyg på den tiden så saktade jag in på stegen så de kunde fortsätta att gå. Nu gjorde de inte det och hur sakta jag än gick så kom jag ifatt dem, de skuffade fortfarande på varandra.
Personerna var mindre än jag så jag vågade vara tuff och sa åt killen att försvinna, tjejen tar jag hand om sa jag. Killen sa ingenting utan lufsade iväg mot Krylbo. Jag drog tjejen emot mig, men hon hade tydligen inga ben i kroppen, hon var som en gummidocka, inget motstånd när jag tryckte henne emot mig. Det kändes nästan otäckt tyckte jag. Men hon var ju så vacker tror inte jag sett dess like under alla mina år. Hon hade en mörkgrön klänning som var mönstrad med något som liknade fyrklöver. Passformen liknades som om den målats på kroppen, en figur som var fulländad till formen. Klänningen var av det kort-korta modet vilket bröt av mot det dåvarande mode som var att kjolens skulle gå nedanför knäna. Hon hade som det såg ut gamla bruna och dammiga promenadskor. Förutom detta var det en underbar skapelse, svart hår mörka ögon hyn var svagt brun liksom hon kom från en solig och varm plats.
Hur som helst så satte vi oss att språkas på källartaket till ett ödehus bredvid vägen. Huset tillhörde Avesta järnverk och hade varit tjänstebostad tidigare. Jag frågade var de hade varit och hon sade; parken. Jag fann det konstigt eftersom jag letat efter okända danspartner. Henne borde jag absolut sett på grund storlek, klädsel mm. Efter ett tag ville hon gå som hon sa hem. Jag frågade var hon bodde och hon pekade i riktning mot Dalälven. Jag invände att det bara var buskar vid järnvägen och vid Dalälven. Men hon vidhöll att hon bodde där. Jag frågade om vi kunde träffas igen men hon sa att jag träffar dig bara en gång. Hennes svar var vänliga men på något sätt låg de fast och kunde inte ändras. Hennes tal hade inslag av äldre ord vad jag kan minnas. Grabben var propert klädd. Svart kostym dubbelknäppt kavaj vit skjorta, slips svart möjligen mörkblå. Kan omöjligt glömma den flickan, hon hade allt.
/ Funderaren