Under krigsåren var Sverige ganska avstängt vad gäller båttrafik från sydligare länder, vilket resulterade i avsaknad av bl.a. tobak, kaffe, bananer, apelsiner och inte minst drivmedel. Kläder tillverkades av ”Cellull” eller ett mera begripligt ord ”trädfibrer.” Kläderna såg bra ut men blev det regn på dessa till synes perfekta kläder så kom skröpligheterna fram, storleken halverades i sämsta fall. Långbyxor blev till shorts etc. Som följd av dålig varutillgång blev det ”ransonering” och kort delades ut för de olika varorna. Tobak och kaffe hade ett gemensamt kort vilket retade många. Var man en storrökare så blev det inte några poäng över till att köpa kaffe vilket säkerligen inte var till glädje för husfrun. Som alltid när det blir ont om t.ex. fläsk och kupongerna på kortet inte räcker till kommer tankarna till en släkting på landet, måhända han kan bli lösningen till den snålt tilltagna ransoneringen. Skulle tro att många bortglömda släktingar på landet under 30-40 talet plötsligt blev guld värda på grund av att olika varor de hade kunde överlåtas utan kort till behövande släktingar.
Har nämnt vid ett flertal gånger att mina föräldrar hade ett litet torp och några djur. Under ransoneringens tid så för att undvika ”fusk” med antalet djur så kom två kontrollanter uppdykande och räknade alla djur så bonden själv inte kunde fuska. Med den luckan tilltäppt kunde lagen och ”kortoxarna” känna sig säkra, trodde de. När kontrollanterna kom och räknade djuren så kunde det låta så här ”Vi ser att du har fem grisar, antar att de skall gå till slakt.” Var bonden klok så bekräftade han och skrev under trots att antalet grisar var sju stycken. Alla var nöjda, bonden fick en gris och kontrollanterna en för senare avhämtning.
Ett annat lukrativt område var tjuvskytte på älg. Jägarna lastade sykel med älgkött och det såldes lätt som smör i solsken särskilt i städer och tätorter. Bodde man på landet och hade djur så behövde säd malas till djuren och det hade gjorts under lång tid så mjölnaren var känd. Om vete eller rågsäd skulle malas var mjölnaren skyldig att meddela att den eller den malt si eller så mycket säd för matbruk. Men det var inte alltid att mjölnaren såg att det var säd för matbruk. Ja, så var det kaffet. Det var för många en helig dryck så något måste göras. Många bakade så kallade knallar. De bestod av kokt potatis och kli som ältades samman för att rullas ut i smala stänger och skäras i 5-8 mm stora kuber som sedan rostades och maldes som kaffesurrogat. Även handeln såg möjligheter i kaffebranschen, ekollon plockades av oss barn och lämnades för vidare befordring till uppköpare som i sin tur lämnade dem till fabriker där de blandades med andra örter och sedan såldes som kaffeersättning under flera olika namn. Ett mera känt namn på kaffesurrogat var Cikoria, dess rot maldes och såldes som kaffeersättning. Det fanns ett flertal olika kaffeersättningar bestående av olika inblandade örter men ofta hade de ekollonet med som grundkomponent. Kaffe och tobak kom i små mängder med vad som då benämndes lejdbåtstrafiken. Under året 1941 infördes endast 12 % varor för att under nästföljande år uppgå till 20 % så vi inser att varor som kaffe och tobak var pressade mot t.ex. drivmedel för att nämna en viktig och för landet nödvändig produkt som fraktades med tankbåtar som ingick i lejdbåtstrafiken.
Funderaren.